Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästen. Berättelse af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inne i sina egna rum, där Virginie utestängde dagern
för att hennes härskarinna skulle kunna andas.
Den heta årstiden var inne. Himlen sken hvit
af solglödgadt ljus, och markens skuggor tycktes bränna.
Innanför de slutna fönsterluckorna skalf luften som i
närheten af en brinnande ugn, och natten kom med
en värme, ännu kvafvare än dagens. Blott uppe bland
bergen var det svalka, och guvernören hade ett
landt-hus där. Det låg vid en hålväg, på den lava mängda
grund där gardenian, heliotropen, ixoran och alla
Indiens välluktande gräs växa vilda, och dit förde M.
de Belle-Isle, på läkarens inrådan, sin hustru. Hon
var så svag, att hon föll i vanmakt, då de satte henne
i bärstolen, som fyra malgascher skiftades om att
förflytta. Hennes make följde till häst, men han dröjde
icke länge uppe i bergen. Han talade om angelägna
sysslor, som kallade honom till staden. Där trifdes
han bäst. De stora heta rummen i hans halfskumma
palats hade en egendomlig lockelse för honom under
regntiden, och han red blott då och då uppför
hålvägen för att hälsa på den sjuka. Hon lämnade sällan
sin hvilstol och kom aldrig längre än till trädgårdens
azaleahäck. I långa stunder kunde hon sitta och se
utåt bergets sluttning, men hennes blick gled öfver
all den yppighet af mangoträd, palmer och pinier,
som vällde ur djup och klyftor och som bergbäckarna
vattnade med stänk af dagg, ty nedanför höjderna låg
den hafomflutna staden och i dess midt ett hus med
krithvita murar. Där vandrade, där tänkte, där drömde
i tyst enslighet en människosjäl, som var hennes hela
värld. Ibland gömde hon ansiktet i sina händer: »Jag
skulle kunna dö utan att kalla dig», tänkte hon, men
en svindel grep hennes hjärta. Nästa gång han kom,
skulle hon hålla fast hans hand och säga honom och
säga honom ... O, gud, är det mitt lif som lider mot
sitt slut, är jag så sjuk, Virginie?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
