Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrämsel. Skizz af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nypresenterade personer, och jag såg inte till miss
Linboy förrän ute på verandan, där vi satt oss för
att dricka kaffe och beundra utsikten öfver det
blånande sundet. Hon passerade förbi tillsammans med
den tyske juristen, som bar hennes solfjäder och
konverserade så lifligt att han inte såg hur oroligt hennes
ögon irrade omkring. De fäste sig på mig, och det
såg nästan ut som om hon velat stanna framför mig.
Det låg en fråga i hennes blick. Hennes läppar
rörde sig, som för att tilltala mig. Det var tydligt
att hon kämpade med sig själf för att våga närma
sig och få visshet om hon var igenkänd eller ej. Men
jag såg igen kallt och främmande, och det var som
om en ljusning glidit öfver hennes ansikte.
Jag njöt. Det var en behaglig maktförnimmelse
att sitta där och känna sig hålla en annans väl och
ve i sin hand. Med ett par ord kunde jag blotta
denna firade unga dam på en god del af hennes
fullkomlighet, ty en människa må vara hur begåfvad
och angenäm som helst, fattas det henne någon af
hennes lemmar eller organ, så är hon ändå inte mer
än en stackars half varelse, som knappt kan räknas
med. Jag hade henne i mitt våld. Jag var katten,
hon var råttan. Jag var ormen, hon var fågeln.
Och som tjusad kunde hon heller icke lämna mig
ur sikte. Jag mötte henne öfver allt, vid stranden,
på den långa ångbåtsbryggan, som begagnades som
promenadplats, i den terrasserade trädgården, i skogen
ofvanför. Än var hon i sällskap med sina engelska
vänner, än med andra, men alltid följde den unge
tysken hennes spår, uppvaktande och intresserad,
tydligen djupt förälskad. Men hon var distrait.
Då jag några gånger främmande och likgiltigt
mött hennes blickar, började emellertid oron att
försvinna från hennes drag. Hon antog förmodligen att
jag icke kände igen henne. Men jag skulle ha varit
Nornan 1898. 1 o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
