Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Instrumentgräl. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den lille mannen såg sig omkring från den ena
till den andra och sade med tämligen tyst, säker röst:
»Får jag nu be om ett piano pianissimo!»
Han höjde pinnen, och hela den larmande och
grälande orkestern sväfvade fram i en sakta, hviskande
enighet. Man hörde hvarken kontrabasarna predika
eller violoncellerna gråta, eller violinerna skryta, man
hörde en stor, skön samklang af olika tonande
instrument.
Det steg och sjönk och steg igen till ett mäktigt
brusande haf af toner, och hvarje instrument rörde sig
som en våg i detta haf, dök upp och försvann och
dök upp igen, som musiken ville det.
Pukan mumlade sina hemlighetsfulla ord,
harpoklangerna susade genom strängarna, hornen ropade
icke högre än de skulle, trummorna hvirflade som
skum öfver tonvågorna.
Och så lade sig det stora tonhafvet till ro och
sjönk ned i en lysande frid.
Då den sista tonen förklingat, stod anföraren ett
ögonblick tyst, därpå knackade han åter med pinnen
och sade:
»Jag får tacka er allesammans. Så skall det låta,
och så låter det, när en hvar glömmer sig själf och
går upp i helhetens skönhet.
»Nu tror jag vi äro färdiga till festen i afton.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
