Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skymningshistorier. Af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af hat och bittra af sorg. De kvedo af allt gatlifvets
elände, de skreko ut all grändluftens och
grändmörkrets fasa, all grändfattigdomens förbannelse. Ve
öfver dig, du Babylon! skreko de. Förbannelse öfver
dig, du skönaste bland städer. Du bygger slott och
palats mot himmelen, men i de mörka vråarna mellan
dem sitta dina barn hopkrupna och svälta ihjäl. Du
reser torn och vackra hus af sten, men i de höga
rummen gå dina barn och darra af köld. Du bygger
krogar och granna salar för nuets tomma glädje, som
slår ihjäl tiden i stället för att låta den lefva och
växa och alstra lif. Likkistor för allt det sköna som
är, kan du förfärdiga, men aldrig vaggor för det som
kommer; och hem för människor kan du aldrig bygga.
Ve dig, ve dig — du stänger ute solen och den fria
luften, du reser murar för våra ögon och fjättrar oss
i trånga celler med nakna stenväggar, du gör oss
uslare än tjufvar och mördare, de veta ej hvad de
göra, men vi sjunka i mörkret med klara tankar och
vaken vilja, dem ger du åtminstone vatten och bröd,
men oss ger du stenar för bröd och rännstenssmuts
för vatten, du är helvetet, jag ser furierna som jaga
oss alla osaliga själar, lifskampens och hatets furier,
rikedomens demoner, fattigdomens onda djäflar–
Här stannade skrifvarens penna. Därtill funnos
två anledningar; dels var hon utsliten och orkade
tydligen intet mer, dels var det röda bläcket slut.
Han gick fram till fönstret, lutade pannan mot
den kalla rutan och såg ut. Det var natt nu, floden
hade lagt sig, vågorna domnat. Blott en ensam skugga
gled då och då förbi, och här och där blinkade en
sömnig gaslykta borta i mörkret. Det var en djup
tystnad, men om man lyssnade noga kunde man höra
ett sus, tungt och darrande som af ångest; det var
väl alla dagens ljud, alla suckar och skrik, alla
svordomar och hundskall och hårda ord och snyftningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
