Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyssnandet. Några betraktelser af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— hvilket tillsammans bildar sommarens sprödaste,
men mest ihållande ton, medan skogsdufvans lyckokurr,
trastarnes och finkarnes guldklara, snabbt stigande och
fallande tirili melodiskt bejakar hvad äfven gökklockan
från alla väderstreck ihärdigt förkunnar: att sommarens
helgdagsstund har slagit.
Ty nu blommar konvaljen. Hvita pärlrader tindra
öfverallt fram ur breda gröna bladgömmen. Starkare
än den rusande starka vällukten från häggens sista
och rönnens första blom, renare än själfva den af
otaliga jord- och vatten- och växtlighetsdofter
sammansatta sommarångan, fylles luften af den heliga doften
från de små kalkar, i hvilka bo all sommarens fullhet,
all sommarens fromhet.
I en sådan salighet af jordiskt grönt och himmelskt
blått och öfverjordiskt hvitt, af solklingande ljudflöden
och solgenomsilade välluktsflöden, under alla sinnens
mångfaldigt stegrade känslighet, tycker man sig nästan
äga Heimdalls gåfva: att höra gräset växa.
Men just i en sådan stund mindes jag med ens
att, huru helt än en människa blir idel sinnen och
idel själ, huru motståndslöst hon än låter sommaren
forma sig till endast en bägare för att omsluta den
öfriga tillvarons härlighet; så — lär en stackars
människa dock icke se mer än en sjundedel, icke höra
mer än ett sjettedel af allt det lif, som då vågar
och vajar, glittrar och glöder, strålar och svingar rundt
om henne från gren och tufva, från luft och vågor!
Medvetandet om allt detta oförnumna väckte just
nu hos mig en stark upprorskänsla mot
människonaturens gränser. Och det var en ringa tröst att
dessa gränser för oss dölja mycket af den strid, som
är undertonen i varandets och vardandets jubel, den
strid, som gör tufvan, min hand täcker, till en
valplats, full af segrare och öfvervunne. Gärna ville jag
just då förnummit äfven stridens alla lidanden, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
