Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyssnandet. Några betraktelser af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag äfven, i dess yttersta vibrationer, kunnat förnimma
all lifvets härlighet, allt det ljudspel, den färglek, den
doftbrygd, det känselsmek, af hvilka den nordiska
naturen, i sin skäraste skönhets snabbflyende stunder,
öfverfylles ända till druckenhet. Medan jag sålunda
åtrådde omöjligheter — åtminstone omöjligheter
tillsvidare, innan människan vidgat sina gränser —
uppgick för mig den trösten: att vi kulturmänniskor, som
förlorat vildens och djurens fina sinnen för den yttre
naturen, ersatt denna finkänslighet genom en
motsvarande i uppfattningen af den andliga värld, vi
skapat ur och åt oss själfva. Men denna tröst blef
kort. Ty det slog mig med ens huru vi, såväl genom
ofrivillig begränsning som genom frivillig inskränkthet,
äfven på dessa områden uppfatta med slöa förnimmelser.
Den i våra dagar ömsom förhärligade, ömsom
förbannade själfanalysen tyckes tala för motsatsen. Aldrig
har man med strängare vetenskaplig metod trängt in
i själslifvets, liksom i den öfriga naturens, hemligheter.
Aldrig — utom på de stora franska moralisternas
dagar — har man med mer förfinad författarkonst
skildrat sina psykologiska upptäckter.
Men månne ej vår tid uppöfvat förmågan att se
på bekostnad af den lika betydelsefulla: att lyssna?
En nyproven^alsk diktare säger i en sonett att,
liksom han med sitt öra lutadt mot en snäcka ur dess
rosenröda inre hör återljudet af hafvets brus, så kan
han, lutad mot sin älskades öra, under hennes-tystnad
dock förnimma »hvad hennes hjärtas djupa vågor
hviska». Diktaren lär oss här att lyssnandets konst
är ett med kärlekens. Om vi således nu lyssna sämre,
beror detta kanske därpå att vi, trots vår mångsidiga
iakttagelse af vårt släkte, äro kallare för individerna
inom detsamma; att, medan vi ifrigt studera människan,
vi allt mindre bry oss om människorna?
Äfven i de mest ytliga mänskliga förhållanden är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
