Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig åt att få sjunka bredbent ner i en länstol och
röka cigarretter vid min grogg en lång, tyst afton.
Emellertid var det mörkt i rummen. I det lilla
förmaket smögo sig de gamla svarta stolarna af
päronträ tätare ihop i dunklet, i en allt tystare,
magnetisk kedja kring divansbordets album med bilderna af
de döda.
Ensamt den gamla uppslagna taffeln lyste i en
från gatan snedt fallande ljusstrimma med sin
inslumrade klaviatyr och sin lyrformiga, gyllene pedal. De
gulnade tangenterna drogo mig till sig. De gömde
melodier och sval, klar luft från min barndom, ekot
af min lefnads bästa röster, minnena af alla, som
burit kärlek genom mitt lif. Och jag fick ett begär
att spela för att meddela mig med det förgångna och
de frånvarande, för att minnas, att jag icke alltid varit
sådan som i dag. Tonerna skulle säga något af det,
som min tunga aldrig mera förmådde. De skulle vädra
ut fröken Constances violparfym och mina egna falska
kyssar och eder. Så satte jag mig ner och slog på
måfå an de lösspelta, surrande tangenterna.
Men jag hade knappast börjat spela, förrän jag
spratt till för ett mer anadt än verkligen hördt ljud.
Det var kväfd klagan, eller snarare bara känslan af,
att ett väsen, som jämrade och sörjde för sig själf,
fanns i min närhet. Det kunde vara en fågel, som
kommit in af misstag och halfdufven af rumsvärmen
längtade till luften och sitt bo igen, en
vilsekommen hundvalp, som tjöt svagt under sin stol, eller
ett litet barn, som i sömnen suckade öfver sin
öfver-gifvenhet. Jag tittade ut mot den halfskumma filen
af mina tre rum utan att upptäcka något misstänkt
och slog åter an ett par ackord för att komma ifrån
en förnimmelse, som tydligen berodde på
sjukligt upprörda nerver. Men ljudet höll i sig. Det var
ingen inbillning. Intrycket af, att det inom räckhåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
