Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne högt öfver den våta modd, i hvilken ett
orimligt öde låtit hennes Cendrillonfötter förirra sig.
Hennes anlete kunde jag icke urskilja genom det
fallande mörkret, men jag såg det ändock, ty blicken
sufflerades af mina händer, som nyss hållit hennes
hufvud emellan sig, och mina fingrar bevarade intrycket
af detta barnansikte, som var så hårdt att röra vid,
fast det såg rundt, gropigt och mjukt ut. Mina fingrar
mindes hennes tinningar, förhårdnade kring futtiga och
själfviska tankar, de utstående kindbenens simpla
lifs-begär, den hvassa hakans onda vilja. Men öfver detta
låg som en mask ett barns skära och hvita hy.
Ögonen voro så blå, munnen så röd kring en kattunges
hvita tänder, skrattet friskt och oskyldigt, liksom
genljudande i en bebés silfverbägare. Och när fröken
Constance kom vandrande med skuggan af
hattbrättena glidande öfver detta läsflicksansikte och solen i
sitt askgrå hår, blefvo förbigående herrar äfven af
erfarenhet lyriska till sinnes, suckande öfver sin
förgångna ungdom och sina svikna ideal, precis som salig
Heine, hvilken med händerna hopknäppta öfver dylika
hufvuden tyckte om att läsa sin syndabekännelse.
Men nu kom spårvagnen, och den unge
konduktören böjde sig med artig ifver för att hjälpa den i
gatsörjan strandade Cendrillon upp på sin vagn. Hur
mjukt och tacksamt stödde hon sig ej mot hans arm,
medan hon såsom en frigjord fågel med ett litet hopp
lyfte sig upp på platformen, och hur dårande måste
icke den lätta doften af parmaviol från hennes ljusa
hår hafva strömmat mot hans ansikte!
Spårvagnskonduktören såg säkert i henne en kvinnlig ängel, som
han skulle drömma om ännu på dödsbädden. Men
nu lyfte fröken Constance den lilla pälsmuffen i
jämnhöjd med hattfjädern, gjorde afskedshonnör åt mitt
fönster och försvann. Men jag var lycklig, att
galan-teriets och förtjusningens komedi var förbi, och gladde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
