Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämmorna. Jag tänkte på, hvilken kärlek äfven
fantasimänniskorna, trots alla bedyranden i motsatt
riktning, hafva för det normala, alldagliga lifvet och log
åt mig själf. På kaféet fann jag snart en hel krets
med glada aftonsupare, och vi språkade och
glammade, så jag glömde bort hela saken. När jag åter
vid midnatt trädde in i mina rum, var det också
utan spänning eller oro, med vanlig automatisk
likgiltighet. Men med ens tvärstannade jag alldeles
kall i hela kroppen och med skälfvande knän. Den
hemska, sjungande klagan hade icke förstummats. Det
var såsom det hvita månljuset, hvilket fosforescerande
i en bred ström flöt in genom fönstren, fortplantade
ljudvågorna tydligare än vanlig luft, och det okända
väsendets klagan darrade genom natten nästan
melodiskt i sin kväfda gråt. Jag ville fly, men kunde ej.
Den klagande tonen drog mig in i den hvita
månfloden, och jag tyckte mig känna dess sken lekamligt,
som man känner solsken, mot ansikte och händer,
men icke med värme, utan med den ^enom märg och
ben skärande kylan från en döds läppar, och kalla,
som isade tårar, föllo de hvita ljuspartiklarna mot min
panna. Och steg för steg drog tonen mig vidare, den
blef högre och högre, intill dess den alldeles skälfde
i mitt öra. Jag stod framför blomsterbordet i mitt
förmaksfönster, och med ens såg jag att det var en
misshandlad växt, som grät.
Det var Elnas hvita calla, som halft vissnad
hängde på bräckt stjälk, i hvilken man än tyckte sig
se greppet af den brytande handen. Och jag såg
Constance stå där, mörderskan med barnansiktet och
de himmelsblå ögonen. Hennes röda mun var hårdt
sluten kring det brottets skratt, åt hvilket hon ej fick
gifva luft, och ansiktet vaxblekt af lust, medan den
lilla runda men benhårda handen kände stängeln
brytas och blommans saft förrinna mellan fingrarna. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
