Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dalernas» framgångar vid Metz, och talar om den
usle förrädaren, som kapitulerat. Omedvetet
identifierar jag Bazaine med en svartmuskig och blek
gammal herre, som är general och ibland på
examensdagar och afslutningar uppenbarar sig i skolan. Men
långt mer än kriget och förrädaren intresserar mig
min far själf. Hög ämbetsman, oändligt upptagen
syns han så pass sällan för oss barn, att den
svartklädde, höge mannen verkar halft fantastiskt på oss,
helst som han oftast syntes i frack med en lång rad
af ordensstjärnor och lakejer till och med hämta
honom upp till slottet. Men i synnerhet verkade han
sedan en bestämd gång hemlighetsfullt på mig. Det
var en afton, jag såg honom sitta alldeles orörlig som
en bild framför elden med det tungsinta hufvudet
lutadt mot den ända till hakan hopknäppta svarta
lif-rocken. Och den aftonen, när jag låg i min säng och
min mor gick sin kvällsrond genom våra barnkamrar,
frågade jag henne, hvarför han såg så ledsen ut.
»A, far är icke ledsen för något såirskildt», sade
hon och strök håret ur min panna med sin matta,
släpande hand. — »Ja, men han är så ofta ledsen»,
envisades jag och släppte icke min mors hals, som
jag omfattat med båda armarna. — »När man har
ett sorgset sinne», svarade hon, »sörjer man utan
orsak och utan att man rår för det; det önskar jag
att du aldrig skall få, Fred.» — »Ett sorgset sinne»,
hur märkvärdigt och sagoaktigt ljöd det icke! Sedan
den kvällen blef min far en annan, och jag såg aldrig
på honom annat än med undran och spänning, och
när han någon gång lade handen på mitt
huf-vud, kände jag mig i kontakt med en isande
hemlighet. Sedan dess hörde jag honom aldrig tala, utan
att jag ryckte till, och vid bordet såg jag litet
emellan mot hans plats. Hvad kunde icke ske med en
rnan, hvilken hade ett »sorgset sinnQ»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
