Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när måltiden räckt en stund och den första
hungern stillats, blef det lifligare kring bordet. Far
slog i det ena glaset vin efter det andra och blef röd
och het i ansiktet, och vi barn började hviska mecf
hvarandra. Anton talade alltid med Martha och jag
med Maria, medan Karl-Erik, den yngste,
älsklingsbarnet och sorgebarnet, alltid sjukt, med en rad af
medikamentflaskor och pilleraskar bredvid sitt kuvert,
satt tyst för sig själf, vaggande på stolen, borta med
sina stora ögon, »stora som tekoppar» brukade vi
säga med Andersen. Anton och Martha voro
mönstersyskonen med bara A i betyg och alldeles blanka
anmärkningsböcker. Snörräta vägen gingo de till och
från skolan, glömde aldrig sina läxor, och när de voro
lediga, sutto de och ordnade sina stora samlingar af
sigill, frimärken och mynt, och det var svårt att säga
hvar det var bäst städadt, i Marthas dockhus eller i
Antons leksaksskåp. Men Maria och jag voro
sorge-syskonen, som fyllde hemmet med våra tusen
missöden och bedröfvelser och ändock alltid voro stadda
på upptåg och äfventyr. Skymningens af gula lyktor
upplysta Stockholm var för oss en stor, lefvande
sag-bok med alla sina gator och torg, hemlighetsfulla
genomgångar genom husen och mörka, af träd och
klockklang genljudande kyrkogårdar. Så hade vi mycket att
hviska om vid bordet, vi alla olika och oförenliga syskon.
Men när vi kommo till efterrätten och fars
port-vinsflaska var halftom, kom anekdoter från Ulriksdal.
»Då säger kungen till Dimirian» — Dimirian, det lät
mystiskt, nästan som ur Tusen och en natt, och jag
såg första-maj-kavalkadens Karl XV på häst utanför
orangeriet å Ulriksdal, men bland dess palmer står en
vizir i turban och guldstickade vidbyxor. Men nu är
vår middag åter slut, och vi sändas till barnkammaren
och våra läxor. Men medan jag i Lyths tyska
läsebok låser historien om Abu Casems tofflor, hör jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
