Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 1. Månsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag förstod, att det inte var någon verklig stad i
något verkligt landskap. Och jag visste, att i Rädslans
land skulle jag finna hemskare ting än min sjukaste
dröm kunde hitta på och bad där jag satt
hopkrupen på dynan, bad att jag måtte bli skonad från att
röna alltför stor förfäran. Just då öppnade sig alla
husväggar i staden, sjönko rätt ned i jorden, så att
jag kunde se in i alla boningar. I hvarje hus såg jag
ett litet skrämselögdt barn vid ett gult, flackande ljus.
Barnet var späd vuxet och magert, bar en hvit skjorta
öfver den ynkliga lilla kroppen och grät darrande och
huttrande af köld. Framför hvart och ett barn —
de voro sig alla lika och likväl ej desamma — satt
en jättestor, slemmig groda med groteskt klumpiga
lemmar och otäcka, blanka, stela, stirrande ögon.
Barnet var nödt att möta den stora grodans blick
ibland och skakades då af en rysning, och dess gråt
vardt starkare då för en stund. När jag så sett en
mängd hus och vände blickarna åt floden till, såg jag
likadana barn sitta där under vattnet med ännu större
grodor belåtet blinkande framför sig. — Så tog
staden slut, och floden krökte sig åt ett annat håll, och
vagnen for ut på slätten, som jag kände igen och där
månskenet glänste kallt emot mig med påminnelsen
om de grymma synerna nyss, där hela rymden
lyste med en hjärtlös, glansk tomhet och pinade mig
med att se på min ensamhet som ett hånfullt öga.
Och när jag kom fram till målet, där alla voro
vänliga som främlingar äro och främmande som vänner
äro, hade jag Rädslans stad målad på mina ögonstenar
för evigt.
Jag minns också andra gången jag ryste för
månens glans. Det var ute på hafvet, det stora väldiga
hafvet, där man hvarken ser strand eller slut, bara
vågor och vågor, en ändlös vidd. Jag står bredvid
rorsmannen uppe på bryggan, vårt samtal har tystnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>