Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 1. Månsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af, medan natten glidit fram allt tyngre öfver oss. Jag
har sett solen gå ned i glans och glöd långt i fjärran
bortom de väldiga vattnen, har sett himlen mörkna
och mattas i färgen, medan skyarna i
solnedgångs-branden först lyste så som guldet skulle göra, om det
kunde blöda, då det skars itu, och sedan skiftade till
tung anilin för att gulna och blackna och bli ljust
duf-bröstgrått och till sist ta färg af ljus, lucker mylla.
Jag har sett fosforglansen tändas i den fåra, som
fartyget skär genom vattnet, den lyser förtärande
hvit-grön, som om det trängde fram ljus från eldhärdar
under sjön. Färgerna och dagrarna ha låtit mig drömma
den lyckliges drömmar. Med ens ser jag upp, som
om jag vaknat ur en plötslig slummer, och känner
inte igen mig. Ikring mig har jag nu ett annat haf,
en ny luftkrets. Det är blekljust, med en skymtande
klarhet öfver rymden, som om jag tänkte mig ett
oändligt sjukrum med skärm för den milda lampan. Hela
luften är mättad med dis; månen, som är nära sitt
fylle, omges af en vid mångård, ystningsgul och blank,
hvars nedre halfrundel försvinner i diset. Så långt
jag kan se, ligger hafvet blekstillt och blankt, ingen
krusning, ingen rullning, ingen oro kan märkas.
Månskenets hvita, lysande matta ligger öfver vattnet som
en tunn, blåhvit olja. Rakt för ut ser jag en bred
fåra af silfverblåa, glänsande ljusytor — månskenets
kungsväg öfver hafvet till mig. Då och då rör sig
en mörkning långt borta i det dimmiga fjärran,
konturerna äro sväfvande och ovissa, och det hela är bara
något okändt, obestämdt, som vaggas af och an
liksom sömniga hufvuden. Jag tycker mig veta, att det
är fiskarbåtar, som gått för ankar öfver natten och
hvilkas segel hänga slappa i stiltjen för att torka, men
det trolska, hemlighetsfulla bevarar sin makt öfver mitt
sinne ändå. Och det är mig som om någon satte en
underlig kikare framför mina ögon och tvang mig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
