Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 2. Älfvan Eko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu, när jag såg henne, som jag talade med, undrade
jag, hvarför jag ej förut känt igen den rösten och sade:
»hvarför svarar mitt Jag när jag frågar? Och hvarför
har jag kallat mitt Jag för naturens själ?»
»Ditt Jag är jag inte, jag är ditt eko, jag är
älfvan Eko, naturens själ. Minns du inte, att vi ha
råkats förr, när du kom till mig från människorna
med all deras natt i blicken och alla deras skumma
moln öfver pannan? Minns du inte, hur jag mötte
dig med min tyngre natt och mina mörkare moln för
att ge dig tröst? Minns du inte, hur du kom till mig
med den yngsta glädjens rikedom och växlade den
hos mig i vågors sorlande skratt, i skogssusets muntra
hviskningar och i färgernas brinnande fröjd? Minns
du inte, att hvar gång en känsla förbryllade dig och
gjorde dig tveksam, eftersom du inte kunde granska
ditt eget inre allt intill visshet, så kastade du ut den
känslan som en fråga till mig, och jag sände den åter
i mitt svar och då förstod du den, ty den kom från
en annan. Är jag då inte den du söker? Jag svarar
dig på allt hos dig och jag förklarar dig allt hos dig.»
Allt mörkare gingo skyarna. Allt tunnare
bleknade himlen, tills den bara tycktes som en slöja,
genom hvars florslätta väf stjärnorna tindrade fram med
tveksamt, men småningom allt starkare sken. Och jag
talar slutligen till älfvan Eko, naturens själ:
»Hvad vill jag dig, du bottenlösa kappsäck för
alla lifvets resande? Jag stoppar ned i dina rum allt
hvad jag har till hands och tar det åter, när jag glömt,
att det var mitt eget. Du är lik äpplets glänsande
och färgrika skal, men inom dess hinnaktiga omhölje
finns det bara tomma luften. Du är lika själlös som
den snickrade dockan. Du är osjälfständig som rodret
i styrmannens hand. Hvad jag trott vara din tröst,
är mitt eget väsens hälsa, som botar mig. Du är en
klädnad af mångahanda tyger och med många smyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
