Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utanför. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vagabonden anlade hastigt en min, som om
han känt sig förolämpad och svarade med något
tvifvelaktig stolthet:
— Ja’ söker arbete.
— En känner te’ den sortens arbete. När han
fått äta sej mätt å sofvit under tak en natt, ger han
sej af nästa dag. En känner te’ den sortens arbete.
— Nää men . . .
Bonden sträckte på sin oansenliga figur och
af-bröt salvelsefullt, utan att det småsluga leendet en
sekund svek från hans ansikte:
— Den där icke vill arbeta, han skall heller
icke äta.
— Ja men si nu vill ja’ arbeta.
— Hå fattigt heller.
Landstrykaren sänkte hufvudet, han visste bäst
själf, att han var oduglig till allt ordnadt arbete. Och
när han fått fundera litet, insåg han, hur lönlöst det
var att bedja om det, han egentligen ej ville hafva.
Han kastade den lilla smula förställning, han var
mäktig, öfver bord, gick rakt på saken och sade ännu
mer bedjande och ödmjukt än förut:
— För själ å pina, go’a patron, skänk en fattig
sate en bit mat! Ja’ har inte smakat ett guss’lån
sen i går kväll. — Det föreföll, som hade bibelcitatet
alldeles krossat hans sista hopp, ty han blef med ens
obehagligt undfallande. Men hans gnäll gjorde intet
intryck på åhöraren.
— Den illa gör, han illa far, kom svaret med
ett tillägg, som helt och hållet förintade stackaren. —
En har principper, sir han, å mina principper ä’ att
aldrig ge.
— Äh men lite’ mat kan man väl ändå få. De’
rifver så förbaskadt i hela kroppen på mej.
— Gå te’ Per Ols*, han brukar ge — iblann\
— Ja’ har va’t öfverallt i byn, men,,,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
