- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1902. Tjugunionde årgången /
82

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utanför. Studie af Gustaf Janson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han trefvade ifrigt bland remtygen. Om han
åtminstone ägt en knif, så att han hunnit skära
sönder bondens selar, innan .. . men hvarken knif eller
tändstickor ägde han. Efter ett kort sökande kände
han ett smäckert tåg, antagligen en töm, som föreföll
säkert fästad vid någonting högt uppe på väggen.
Nedanför stod en tunna, det var just hvad han
önskade, ödet gynnade honom. Utan att längre besinna
sig klättrade han upp på tunnan, famlade med
tömmen och lyckades göra en rännsnara. Han hade
arbetat sig till ett exalteradt ursinne, det tröga blodet
rusade feberhett mot hufvudet, tinningarna bultade
och fingrarna smekte brådskande öglan i repet, när
han trädde den kring halsen.

Då han kände snaran på sin plats skrattade han
för första gången på mycket länge med verklig
tillfredsställelse. Hvilken min den snåle bonden skulle
göra, när han fann ett lik i sin lada, åh åh! Allt hat
och all bitterhet, som under långa år grott i stackarens
inre, flammade med ens upp, han offrade gärna sig
själf för att skada en annan. Hans ögon rullade vildt,
tänderna tuggade fradga och med fotterna sökte han
sparka omkull tunnan, men den vacklade icke ens
vid hans förtviflade ansträngningar.

Utanför skällde hundarne och då landstrykaren
gaf sig tid att lyssna till deras skall, trodde han sig
höra brådskande steg. Vild af raseri öfver att kanske
äfven nu hindras i sitt förehafvande, tog han ett språng
ut i mörkret, in i det okända, medan han med en
plötslig vändning i tankarne suckade:

— Åh, den som fått äta sej riktigt mätt en enda
gång»

En sekund, som föreföll honom ofattligt läfigp~
sväfvade han fritt i luften, sedan drog snaran ihop
sig och klämde in strupen. Han tyckte sig förnimma
en knakning i halskotorna, det dånade som kanon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1902/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free