Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Klackadoktorns» Klara. En sann skånehistoria från 1880-talet. Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ta ett fosterbarn!
— Å, bevares! Där blir inte många styfrar
öfver åt Klara en gång, när jag kallas hem till
Herren — som inte måtte ske för snart, hoppas jag.
Nej, det duger inte.
— Ta ett barnhusbarn! För dem betalar
barnhuset ganska bra och så har ni hjälp af dem. Jaa,
tänk på det!
Och »Klackadoktorn» tänkte och tänkte, och
slutet blef, att prästen skref och skaffade honom en
duktig pojke från Stockholm.
IIL
Han hette Vilhelm — något annat namn
be-höfde han ju inte, så länge han var lärpojke hos
»Klackadoktorn». För resten hade han »kunganäsa»
liksom »gubbarna» på pengarna. Alla trodde
därför att Vilhelm var af hög börd — det tro alltid
slättborna om barnhusbarn från Stockholm. Se, de
ha sett så många höga herrar vid de stora
fältmanövrerna, så de veta hur de se ut. Och många vackra
skånejäntor ha också haft skäl att komma ihåg det.
Vilhelm var ett par, tre år äldre än Klara, och
han var inte »dvalhänd i fotterna» utan kunde röra
på sig, så han blef till stor nytta i huset. Och så
var det något särskildt med honom, något fint,
herr-skapslikt. Han bockade sig lika vackert som
studenten hos prästens, och såg mycket bra ut.
Så väl han som Klara gingo tarfligt klädda, men
voro hela och rena.
— Att du låter tösen gå i trätofflor, när hon är
så stor? sa »Mäster» en dag till »Klackadoktorn».
— Äro de inte fina nog till henne, kan hon gå
barfota. Den da’n hon läser sig fram, ska hon ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
