Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Klackadoktorns» Klara. En sann skånehistoria från 1880-talet. Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Vilhelm stod Eskilander på mycket
förtrolig fot — kanske därför att han betraktade honom
som dörravårdare för fostersysterns hjärta. Han
lånade honom böcker, bjöd honom hem till sig, hade
äpplen med sig åt honom och gaf honom en splitter
ny rakknif, den dagen Vilhelm blef myndig.
Så en kväll de sutto och sögo på ett par
cigarrpinnar hemma hos Eskilander, så kom det.
— Klara är allt en dundertös, du Ville?
— Ja, lägg beck på det, du!
— Hm, tror du hon — hon vill gifta sig?
— Vill väl hvar tös, antar jag.
— Hm, hm! Tror du hon skulle vilja gifta sig
med mig?
— Det vete katten! Spörj henne!
— Jag kan inte få fram det. Vill inte du fråga
henne? Hos gubben har jag redan slagit fram lite
smått om förslaget.
— Hvad svarte han?
— Han blef glad som en speleman.
— Det kan jag väl tänka.
— Men nu kunde du gärna ta och fråga henne!
Du ska få en riksdaler för besväret och så den
»nattkappan», som jag fick af faster i julas: den har inte
varit på mer än tre gånger. Du hör jag är inte snål
mot mina vänner.
— Nej, det vore synd att säga. Jag ser, att du
förstår värdera Klara. Och jag ska fräga henne.
V.
Da’n därpå gick Vilhelm bort till Klara, som stod
ute i den lilla trädgårdstäppan och skar gräslök.
— Jag har ett ärende till dig, Klara.
Hon såg förvånad på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
