Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Klackadoktorns» Klara. En sann skånehistoria från 1880-talet. Af Henrik Wranér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hoppas hon går den också. Och när jag är borta,
ska nog du, Ville, ge henne ett handtag, om det
behöfs.
IV.
Allt efter som Klara blef äldre, började allt ilera
få blick för att den tösen var mycket fager under
ögonen. Och ofvanför dem också, tack vare en hög,
ädel panna och ett hår, så stort och rikt, att hennes
far ibland kallade henne för Simson.
Synnerligast började de unga åbosönerna att om
söndagarna på kyrkbacken gå bort och ta henne i
hand och fråga hur det kunde stå till nu för tiden
och erinra henne om gamla tider, när de varit
skolkamrater några veckor på året.
En af de trägnaste »näfvakramarna» —som Vilhelm
kallade dem — var prästabondens Eskilander. I
skolan hade han och Klara brukat gräla rätt flitigt:
han kallade henne för »pliggblåsa», »tjutemiddag» och
»sticksyl», när hon svarade sju för tu, och hon kallade
honom »potatiskällaren», efter han var så trind om
magen. Men nu var ju allt det där bortglömdt för
länge sen.
Eskilander tittade ofta hem i »Klackadoktorns»
stuga. Hos gubben var han alltid välkommen, ty han
hade gärna lite »gökavått» med sig, och den gamle
»Klackakrånglaren» hade ingenting mot en skvätt starkt
ett par gånger i månaden, bara det inte kostade
honom något.
Af Klara tycktes han också vara väl sedd: hon
skrattade och skämtade med honom och tog alltid
sitt söndagsförkläde på, när hon såg honom komma
nere vid stättan. Och ibland sjöngo och trallade de
unga i kapp, så att gamlingen slängde syl och
beck-rispor och började sjunga med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
