Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett Sveaborgsminne. Af —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det kännes litet mildare i luften i dag. Kanske
vädret ändtligen slår om och isarna snart gå upp!
Dock nog behöfs det blida dagar ännu — och denna
grådisiga luft–-den hvarken gör isarna starkare
eller kommer dem att smälta. I sina ränker att
hindra min resa gynnas de så präktigt af väderleken!»
»Nå, ändtligen», sade han halft leende till den
så ynkligt linkande Blom.
»Jo, ser du, kyrkvaktaren var själf utgången, och
det erfordrade långt parlamenterande, innan hans
gemål vågade lämna nycklarna åt en sådan här
trashank. Inte kan väl den granne krigsherren där tillåta
sig något ofog i Herrans hus, var det argument, som
slutligen bet på henne.» Och ödmjukt bugande vid
den öppnade dörren fortsatte Blom:
»Du som är major, skall först gå in.»
Själf linkade han efter. Men knappt hade de
hunnit inom helgedomens skyddande murar, innan
Blom reste sig i sin fulla längd och omfamnade
kamraten.
Sedan de något hämtat sig från återseendets
glädje, var Liliensparres första fråga:
»Men hur kom du hit?»
»På egna fötter hvarje steg!»
»Var du inte på Långörn, då jag afreste?»
»Visst var jag det! Det är således du som sölat»,
invände kamraten i halft förebrående ton.
»Ja, Gud nåde så visst! De där ordbrytande
skojarne hafva nästan på hvarje ställe fogat så, att
jag fått vänta än på det ena, än på det andra och
det under alla möjliga förevändningar.»
»Det var det jag gissade, när man har att göra
med sådana, för hvilka tro och lofven blott äro till
för att bedraga medmänniskor», medgaf kamraten
vemodigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
