Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Hedin. Af Emil Svensén. Med porträtt (titelplansch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsättande massorna haft så litet att säga, dristat skrida
framåt mot det stora målet..
Hedins dystra aningar om en annalkande
reaktion gingo blott allt för snart i fullbordan.
Tullrörelsen gaf sig i våld hos de konservativa intressena, där
den också fann sina närmaste själafränder för att
sålunda lättare bana sig väg till seger. Vägen jämnades
i en grad, hvarom ingen kunnat drömma, genom
högsta domstolens famösa röstkassering vid
Stockholmsvalet på hösten 1887, hvarigenom tjugotvå rättsligen
men icke rätteligen valda representanter för den
konservativa minoriteten fingo plats på Stockholmsbänken.
Med deras hjälp kunde reaktionen fira sina värsta
orgier, under det Hedin i spetsen för dem, som
valmännens stora flertal utsett, fick stanna utanför. Vid
första ledighet på bänken insattes han naturligtvis på
sin gamla plats, och under sista tiden af 1889 års
och hela 1890 års riksdag var han Stockholms ende
verklige representant. Det var en, men ett lejon, och
det nya systemet och dess män fingo snart röna, att
lejonet icke mist sin klo.
Från den tiden har det varit sant, som annars
med öfverdrift blifvit sagdt om Hedin, att hans
verksamhet varit af öfvervägande negativ art. Men detta
var icke Hedins fel, utan reaktionens, som det blef
hans öde att hålla stången. Om någon enskild svensk
man har förtjänst af, att dess våldsammaste anlopp
blifvit brutna, så är det han. Lik en kämpande
Asa-Tor stod han städse främst i kampen mot de skumma
makter, som tagit hand om vårt fädernesland och
sökte vrida tiden ur led, och väldiga voro de
hammarslag, som han lät drabba ned öfver dem. Om
försöken att sätta munkorg på vårt fria ord med nöd
kunde stäfjas, så var det till stor del hans förtjänst.
Men däremot lyckades han icke, trots all sin
vältalighet, att hindra den vingklippning af städernas repre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
