Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot slutet. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot slutet.
Berättelse af Mari Mihi.
Staffan var en stallerdräng,
Följ mig väl, fålan min,
Han vattna sina fålar fem
Allt vid den klara källan.
Ingen dager synes än, synes än,
Men stjärnorna på himmelen de blänka.
atten är högtidstankarnas vän. En mörk väg
går de blonda germanernas sökande ande.
Sommarsolståndet vid Avasaksa bjuda vi
främlingar på, men själfva se vi det aldrig.
De årbitne Tulekungarna sitta på sina timrade
gärdar, stint stirrande in i lågan och strykande sina
isgrå skägg. Men därute är det evig vinter, därute
yla svultna ulfvar, alltmedan Karlavagnen flammar
öfver den torftäckta storstugan. Mörkret famnar
ryt-tarne, som på villsamma vintervägar rida mot
Håtuna-leken eller till Nyköpings gästabud. Och den täta
trindsnön rasslar hvasst mot deras kullriga järnhufvor.
Sådana här vinternätter dragas tankarna gärna
hän mot flydda tider.
Rätt ofta, sedan vi tagit godnatt, brukade min
kusin Stellan och jag luffa ned i stallet och styra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
