Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot slutet. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställa med selar och piskor och ryktdon. Vanligen
hvisslade vi på Toby, gårdvaren, hvilken då följde
oss. Lösgläfst som han annars var, förstod han,
att han aldrig fick röja vår ordnande verksamhet i
stallet, utan teg stilla, endast tillåtande sig en dämpad
morrning, ifall ban trodde sig höra något misstänkt
eller ifall han kom att reflektera öfver något otrefligt.
En underlig hund var han för resten, dog på
sistone i öppen fejd för en kringstrykande tattares
kula. — Ibland kunde Toby sitta på stora terrassen
nättema igenom och fundera på jag vet inte hvad.
Något måste det väl i alla fall varit, ty annars hade
han väl knutit sig, han som alla andra varelser. Nej,
utan han kunde sitta där och grunda i vinternattens
ljudlösa ensamhet ända tills fram på morgonkröken.
Då trädde han nosen rakt i vädret och tog till att
långdraget illtjuta. Sedan var han sömnig och otreflig
hela Guds korta dag. En underlig hund var han.
Vi tyckte att det var så manligt att husera
därnere ibland hästarna, Stellan och Toby och jag. Det
låg någonting väldigt bussigt öfver det hela, Guds död,
något alldeles hänförande kusligt. Mörker och
häststamp och äfventyr. Vi bildade ett röfvareband, Stellan
och jag. — Mari-Ann Brandling, som inte hade
några lekkamrater, utan som gick hemma på Täby,
ständigt vallad af den fransyska guvernanten, bad oss
så innerligt att få bli röfvare, hon också. Men detta
stötte på kompakt motstånd.
— Hvad ska vi med jäntor att göra, tyckte vi.
— A, får jag vara med; jag skall vara så snäll!
— Det finns inga snälla röfvare, rättade vi, bara
ädla. Vi äro ädla röfvare. För resten skulle du inte ens
orka att draga upp vår pirog (— ekstocken).
— Jo, det gör jag visst det, för jag är starkare
än du tror. —
— Du — som har så ynkligt smala ben nedtill!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
