Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot slutet. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämdt rysligt ledsamma. Jag har aldrig i mitt lif läst
en politisk ledare till slut.
— Och det stoltserar du öfver.
— Visst inte. Jag säger bara huru det är. Du
tillhör en ny tid, kära Hetty, och det är bra lör dig.
Men om den gamla tiden är gången, hvilket jag inte
sett svart på hvitt på, så följer jag den.
— Svart på hvitt. Hör på: vårt Arvalla afkastar
nätt och jämt så mycket, att vi kunna lefva på det.
Hade inte mamma fört in i boet sin rikedom af
aktier, så skulle vi vara fattigt folk med våra fyra
tusen tunnland. Men en småbrukarefamilj kan draga
sig fram på en areal af några tennisbanors vidd. Vet
du hvarför? Jo, därför att det inte är någon mening
med oss längre. Godsen kunna inte längre föda sitt
herrskap, men godsen sprängas sönder i småbitar och
hvarje sådan bit orkar bära ett lyckligt hem. Folk
rödjer moras och bryter bergsknallar och finner där
sin näring. De göra bröd af stenar. Den vind som
blåser genom tiden är förlig för dem och farlig för
oss. Små, lätta farkoster, förda af skepparen med
hustru och barn segla snällt på vattnet, men de stora
tunga galejorna, hvilka manövreras af hundradetal, de
ha det drygt. Besättningarna göra myteri, sjökorten
äro för gamla; de ange ej alla de ny modiga
blindskären. Och så går det då i kvaf.
— Därför måste vi alla ut i världen och slåss
och armbåga oss fram.
— Nej, kaptenen lämnar sist det sjunkande
skeppet. Det är lag på det, afgjorde Mari-Ann och
reste sig. Ty supén var serverad.
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
