Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På väg till Rom. Ur »En sjuttiotreårings minnen». Af Carl Rupert Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det sista minnet från Heidelberg var en stor
studentfest, då det tyska studentförbundet »Borussia»
firade sin femtioåriga tillvaro. Den började med ett
storståtligt fackeltåg, då alla de inbjudna gamla
corps-kamraterna, de s. k. »Bemoosten Häupter», män med
grått hår och skägg samt stora ärr i ansiktet, möttes
vid järnvägen af den unga generationen. Denna
anfördes af sina »Vorsitzende» till häst, »Chargirte in
vollem Wichs», såsom det hette; d. v. s. utstyrda i
svarta sammetsjackor, hvita ridbyxor, kanonstöflar,
corps-bandet, svart, hvitt och grönt, öfver bröstet,
hvita kraghandskar, väldiga slagsvärd, »Schläger», i
handen, och på hufvudet en liten s. k.
»Cerevis-Käppl» (af cerevisia — öl), en liten låg »toque» med de
tre nämnda färgerna, fasthållen med en
kautschuksnodd bakom öronen och under nackhåret. En del
af dessa uniformerade åkte i öppna kalescher. Alla
de öfriga buro corps-band öfver bröstet och
Cerevis-Käppl på hufvudet. Facklorna buros icke af
studenter, utan af lejda, storväxta drängar, hvilka alla
sågo ut som frodiga slaktare, alla utan jackor och
med uppkaflade skjortärmar. I spetsen för tåget
marscherade en lejd musikkår med skrällande
mässingsinstrumentet-, spelande en marsch. Hela Heidelberg
och i synnerhet den otaliga engelska invasionen var
på benen, att se och beundra.
Festen stod i tre dagar, en dag med utfart på
Neckar till Neckarstein; en förmiddag med »mensur»,
duell på sabel, å andra sidan om floden i ett litet
värdshus vid »Philosophengang». Till denna var
undertecknad inbjuden genom en norsk bekant, kandidat
Boeck från Kristiania, son till professor Kristian Boeck,
i hvars hus han varit gäst 1852, — men han var
förhindrad att öfvervara akten. Sista kvällen firades
med en praktfull illumination af slottsruinen medelst
oerhörda bengaliska eldar, som brunno i en halftimme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
