Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs första lärospån såsom skald. Af Ossian Grotenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sen både halsduk och väst och rock de kastade på sig,
Yra af längtan och fröjd; den Gamle med tårar i ögat
Såg de blixtrande gossarnes tropp och mindes sin ungdom».
Då man läser denna och andra dylika
skildringar, kan man icke undgå att beundra dessa
föröf-ningar till den art af episk diktning, som Runeberg
småningom utbildade till sin egen, den landtliga
verk-lighetsidyllen. Senare klarnade för honom, att denna
diktform äfven lämpade sig för behandling af
fosterländska ämnen, och då han i denna diktart
fram-bragte alster af allt högre värde, blef han äfven
därigenom sitt folks nationaldiktare.
Men redan i Runebergs tidigaste lärospån, i de
första omogna dikter, där han sökte få till stånd
något i samma stil som de främste bland hans
föregångare, kunna vi spåra två af de viktigaste betingelserna
till hans blifvande storhet såsom skald: vi se redan i
dem verkligheten troget, enkelt och kraftigt återgifven,
men tillika finna vi allt uppfattadt i en ljus, upphöjd
och harmonisk anda. Det är dessa, som utgöra de
mest utmärkande allmänna dragen i Runebergs
diktning, och det är de, som gjort, att han för all
framtid skall räknas bland mänsklighetens stora andar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
