Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktaren som mötte poesien. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kastade han sig hufvudstupa in i ett litet stall
vid vägen. I mörkret därinne stod den sårade åsnan
och ’tuggade en smula hö.
»Göm mig!» hviskade diktaren. »Låt mig få krypa
under halmen där borta i hörnet, till dess min
för-följerska har stormat förbi.»
Åsnan gjorde plats för honom, och så fort som en
jagad fågel kröp diktaren ned i halmen i det mörkaste
hörnet af stallet. Han vågade knappast andas för att
bättre kunna lyssna, och efter en stund hörde han
tydligt hur det vilda bruset kom närmare, hvirflade
förbi den öppna dörren och småningom försvann bland
bergen.
Men först då natten sänkte sig ned öfver jorden,
och stjärnorna började tändas, vågade han sig fram.
Den lilla byn låg mörk och tyst framför honom. På
piazzan brann byns enda lykta framför Francesco
Ferrucis hus, men efter en stund steg månen sakta
upp öfver kyrkan och dränkte hela piazzan i en
snö-hvit glans. På trappstegen vid springbrunnen satt en
kvinna alldeles orörlig, som om hon väntade på någon.
Diktaren blef stående i skuggan och såg spejande
emot henne. Hans hjärta slog högt af ångest. Skulle
det vara möjligt? Kunde det vara poesien, som hade
smugit sig dit och nu satt där i månskenet och lurade
på honom? Länge rörde hon sig icke, och då hon
lutade hufvudet i handen, kunde han icke se hennes
ansikte.
Men nu hördes mandolintoner på afstånd. En
melodi kom hoppande genom månskenet som spring-
Nornan 1907. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
