Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur en tingshästs upplefvelser. Berättelse af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sitt älsklingsgöra hade han byggt sig en
fiskarstuga nere vid hafvet, vid Blåskär. Dit begaf han sig
tidigt om vårarna, sedan snön smält och han ej längre
kunde köra timmer i skogen. Och mest hela somrarna
höll han till med sina grejor på Blåskär.
Per Olsson hade en granne, smeden Vikholm, den
där var hans ovän •— de hade tvistat om rågränser
i åratal. För resten var Vikholm en dålig karl.
En vinter ger sig Vikholm i all hemlighet ned
till Blåskär och bereder sig inträde till den obebodda
fiskestugan. Han var en mästare i att smida nycklar
och kunde öppna ett bondlås lika geschwindt som han
drog korken ur en liter.
Väl inkommen, makade han askan åt sidan i den
öppna spiseln, bände upp två tegelstenar och
urhål-kade en bra nog stor öppning under dem. I
fördjupningen lade han fjorton dynamitpatroner — det
motsvarar ungefär halftannat kilo — fäste en
stubin-tråd vid en af patronerna och lade tillbaka de tvenne
tegelstenarna, sedan han dragit upp stubintråden i
fogen dem emellan. Därpå klippte han af tråden
jäms med stenarna, makade spiselaskan tillbaka, stängde
dörren efter sig och vandrade hemåt öfver skogarna.
Den våren fick Per Olsson emellertid reumatisk
feber, hvarför han inte kunde bege sig ned till sitt
älskade Blåskär. Men han hade en sonson, i hvilken
fiskareinstinkterna gingo igen. Han bad farfadern att
med några andra ungdomar få draga ned till hafs.
Och det tyckte den gamle sig inte kunna neka, fast
nog sved det i den brunbarkade laxfångaren att inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
