Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutbestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ti tå där ja! Så dott, så dott så. . .
Den lille var för svag att göra motstånd.
Det ångande, heta spadet kredensades honom
oupphörligt.
— Lill-Jonke ka bi ba igen. Jaa då.
Arma barn! Han skållades ju i munnen.
— Bara den här lilla spillkummen, lill-Jonas.
De stora underligt glänsande ögonen flöto i
tårar af smärta. Men inga skrik höjdes; han var
för svag, endast sakta kvidanden förnummos.
Skeden bara öste. . . Det var så grufligt varmt
och bra, det här. Det skulle nog lena upp. Kunde
han nu bara få »hosta upp» förkylningen, som
»satt fast i magen» på honom, så vore det onda
snart förbi. . . Det var kanske så godt ta ännu
en liten spillkum. Desto säkrare lenade det upp. – –
På natten dog lill-Jonas.
Han var allt för illa förkyld.
Anna Brita somnade med ett bibelspråk på
läppen.
I god tid på morgonen puttrade åter
gammelkokaren öfver frasande näfver och småpinnar. Han
fräste och spottade som en argsint. Ångan sjöd
ur pipen. Den senaste tiden hade han varit i
elden nästan dygnet rundt, och det måste man
medge är för mycket. Han undrade, om det inte
kunde vara på tiden att spricka i någon lödning
snart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
