Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYDBERG I ÅNGERMANLAND, MEDELPAD OCH JÄMTLAND
2 2()
den å generalstabens karta benämnes. collinder skrifver Norbyknöl.
»Norbyknyhlen eller Norbykullen» besöktes den 17 maj 1732 af den
unge Linné under hans lappländska resa, och i sitt vanliga lifliga
språk skildrar han de faror, som upp- och nedstigningen medförde. »Vi
pröfvadom på att gå neder för södra sidan, der allra brantast var och
klippa på klippa språng, då vi ofta måste asa neder hela stycket, och
hade då en liten sten felat i fasthet eller ett enda stupande varit, straxt
hade lifvet blifvit till intet». Linnés skildring visar, att här branta
tvärstup finnas på sydsidan. Bergets dominerande läge inom trakten framgår
af följande: »Med stor möda och trötsamhet hinde vi omsider öfverst upp
på knylen åt västra sidan. Här uppe hade invånarna i ofridstiden med
Ryssen sin vakt och skulle dageligen ett par vara här uppe, ty hafvet
sågs långt bårt åt. Här stod en hel hop lång ved upprättad och öfver
uppå en stång med en tjärtunna öfverst uppe, hvilken skulle af vakten
antändas, så snart fienden ankom eller landsteg, ty detta bärg sågs hela
långa trakten och många milen bort åt.»
Ett och två tredjedels århundrade senare, 1899, studerades detsamma
rätt ingående af den norske bryologen N. Bryhn (63, s. 57). Han säger,
att berget har stor rikedom på olikartade växplatser, solstekta, men äfven
fuktiga bergväggar, skuggiga klyftor, grofblockiga rasmarker, små
myr-sumpar på de många afsatserna och ett par små bäckdalar. Det finnes
såväl sand- som lerjord; berggrunden är urberg på ett par ställen med
gångar af eruptiv.
Bryhn fann i allt på detta lilla område 275 mossarter, och han
anför en grupp på ej mindre än 10 arter, som här har sin nordligaste
hittills kända förekomstplats i Sverige, medan 2 nordliga arter här nå sin
sydgräns; jfr ofvan s. 116.
Fanerogamfloran är mindre ingående studerad, men genom
COLLIN-DERS flora (68) och skriftliga meddelande känna vi följande arter:
*Lonicera xylosteum.
Actæa spicata,
*Adoxa moschatellina,
* Arabis thaliana,
*Corydalis fabacea,
Galium triflorum,
*Geranium robertianum,
*Orobus vernus,
Polystichum filix mas,
*Pyrola chlorantha,
*Silene rupestris,
*Stachys silvatica,
*Verbascum thapsus,
Viola umbrosa.
Bry’HN omtalar dessutom Trifolium spadiccum (pä en sumpig äng vid
knölens fot), Rubus arcticus samt Spergula ventalis (på bergets topp).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
