Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Denne fortsätter:
—
Kvinnor tro ju så gärna, att en män-
niska blir lycklig, bara man älskar henne rik-
tigt.
Jag säger: Hur mycket vi än älska våra
barn, så blifva de icke lyckliga!
Er sorg ger er visserligen ett slags rätt
att tala så . . .
Den besökande återtar, utan att lyssna till
honom, öfverväldigad af kvalfulla tankar:
—
Barnet skriker aldrig, det bara jämrar sig
sakta. Ibland ha vi tyckt att det är en lättnad
för oss, när det jämrar sig, emot när det ligger
stumt och tyst. Hvilken fruktansvärd ankla-
gelse, som är i dess tystnad så väl som i dess
jämmer!. . . Ibland när vi smekt och kelat med
det för att tysta på det, ack, så har det mest
varit för att tysta något som jämrat i vårt
eget inre! . . . och dock ha vi icke haft något
att förebrå oss, utom att vi älskat hvarandra
och hängifvit oss i full ömhet!
Det är så mycket, som synes oförklarligt
och oberäkneligt och dunkelt i tillvaron.
Om vi kunnat förmå oss att tro på en
personlig Gud, som
ingriper och efter bestämda
afsikter leder alla människors öden, då skulle
vårt barn kanske icke ingifvit oss sådan fasa.
Men nu är det så meningslöst alltsammans . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
