Ljusgrönt är hoppets färg.

* »Du rör upp dam!» ropade kusin Hans. Ole hörde icke. »Han är lika döf som tant Maren,» tänkte Hans. »Du rör upp dam, Ole!» ropade han högre. »Åh, förlåt!» sade kusin Ole och lyfte benen högt i luften för hvarje steg. Icke för allt i verlden ville han genera sin bror; han hade redan tillräckligt på sitt samvete. Gick han kanske inte just i detta ögonblick och tänkte på henne, som han visste att brodern älskade; och var det inte syndigt af honom, att han ej kunde få bugt på en passion, som både var en orätt mot hans egen bror och dessutom så fullkomligt hopplös. Kusin Ole gick strängt till rätta med sig sjelf; och medan han höll sig på andra sidan af vägen för att ej röra upp dam, försökte han af all makt att tänka på de mest likgiltiga saker. Men huru långt borta han än lät sina tankar