börja, kommo de likväl på de besynnerligaste genvägar tillbaka till den förbjudna punkten och begynte åter fladdra som flugor omkring ljuset. Bröderna, som under ferierna voro på besök hos sin onkel presten, befunno sig just på väg till det närbelägna häradshöfdingebostället, der det var ungdomsbjudning med dans. Det var många studenter på besök i trakten, så att dessa ungdomsbjudningar gingo som en epidemi från gård till gård. Kusin Hans var derför riktigt i sitt element: han sjöng, han dansade, han var qvick från morgon till qväll; och om hans ton hade varit litet skarp, då han påstod, att Ole rörde upp dam, var det egentligen af förargelse öfver att det rakt inte ville lyckas honom att få upp brodern i samma stämning. Vi veta redan hvad som tryckte Ole. Men till och med under normala förhållanden var han mera lugn och stillsam än brodern. Han dansade »som en dragkista i jordbäfning» — sade Hans — kunde alldeles icke sjunga (kusin Hans sade till och med, att han hade en entonig och osympatisk talorgan), dessutom var han litet distrait och mycket generad i fruntimmerssällskap. Då de närmade sig häradshöfdingebostället, hörde de en vagn bakom sig. »Det är doktorns,» sade Hans och stälde upp sig för att hälsa; ty den älskade var provincialläkarens dotter.