brytningar, som äro så häftiga och så korta; som uppkomma af de otroligaste och mest skilda orsaker, men oföränderligen sluta med en kyss. Och likväl samlade sig denna tafla småningom en egen publik; man kunde märka, att den var upptagen i flera privatsamlingar. När man styrde stegen mot det kända hörnet, fann man ofta platsen upptagen af en ensam person, som stod försjunken i åskådande. Det kunde vara menniskor af det mest olika slag, men alla fingo de ett eget, gemensamt uttryck framför denna målning, som om den kastade en blek, gulaktig reflex. Gick man närmare, aflägsnade sig vanligen åskådaren; det var som om blott en i sender kunde njuta af detta konstverk, som om man helst ville vara ensam med det. — I en vrå af trädgården, tätt intill den höga muren, står en öppen paviljong. Den är helt enkelt bygd af gröna spjälor, som bilda ett stort cirkelsegment med en bakvägg. Hela paviljongen betäckes af en vild vinranka, som från venstra sidan slingrar sig öfver det svängda taket och hänger ned till höger med långa, smala grenar. Det är sent på hösten; paviljongen har redan mist sitt täta löftak. Endast de yttersta fina skotten af den vilda vinrankan ha ännu sina blad i behåll. Och innan de falla, skänker sommaren dem, i det den går, alla de färger den har qvar; och som lätta guirlander af gula och röda