blommor hänga de ännu en tid och smycka trädgården med höstens melankoliska prakt. Rundt omkring på marken ligga de nedfallna bladen, och midt framför paviljongen har vinden med stor flit virflat tillsammans de vackraste af dem till en rund, prydlig liten grafhög. Träden äro redan aflöfvade, och på en naken gren sitter den lille trädgårdssångaren med det svartbruna bröstet — lik ett vissnadt blad, som blifvit qvarhängande — och upprepar outtröttligt en liten bit, som han minnes af sin vårsång. Det enda frodiga i hela taflan är murgrönan. Ty murgrönan är som sorgen, den håller sig frisk både sommar och vinter. Den kommer smygande med sina mjuka tentakler, den lägger sig in i de minsta springor, den tränger sig genom de minsta öppningar; och först när den har växt sig stor och stark, märka vi, att den ej längre låter upprycka sig och att den obevekligt fortsätter med att förstöra hela byggnaden. Men murgrönan är som den väluppfostrade sorgen; den täcker sina förödelser med de veckfria, vackra bladen. Och menniskorna småle med veckfria ansigten, i det de låtsa som om de ej veta, att de vandra omkring mellan ruiner med murgröna öfver. — Midt i den öppna paviljongen sitter en ung flicka på en halmstol; bägge hennes händer hvila i skötet. Hon sitter med nedböjdt hufvud och