redan voro fullvuxna och gifta hvar och en på sitt håll, var det ett välkommet aflopp för hennes verksamhetslust att få liksom en andel i de unga förlofvade och hvad som rörde dem. Maries mor var deremot ett mycket stillsamt fruntimmer. Hennes man, som haft ett litet embete, hade dött så tidigt, att pensionen var ytterst knapp. Hon var af god familj och hade i sin ungdom ej lärt annat än att spela piano. Denna talang hade hon länge sedan upphört att utöfva, och i tidens lopp hade hon blifvit i hög grad religiös. »Hör nu, min käre Sören! Tänker ni inte på att gifta er?» frågade häradshöfdingen på sitt godmodiga sätt. »Jo,» svarade Sören långsamt, »när jag får råd.» »Råd,» upprepade häradshöfdingen, »ni har det minsann inte så dåligt. Jag vet, att ni har lagt ihop pengar —» »En obetydlighet,» inföll Sören. »Nå ja, må så vara, men det visar att ni har sinne för ekonomi, och det är värdt mycket pengar. Med edra goda betyg, edra familjeförbindelser och öfriga relationer i hufvudstaden behöfver det inte dröja så länge förr än ni kan börja söka de mindre embetena, och är man bara väl inne på embetsmannabanan, så går det — som ni vet — af sig sjelft.» Sören bet i pennan och såg villrådig ut.