»Låt oss nu tänka oss,» fortsatte principalen, »att ni, tack vare er sparsamhet, kan sätta bo utan någon skuld att tala om, så har ni ju er lön och hvad ni eljest kan förtjena på extraarbete. Och det skulle då vara underligt, om ej en man med er duglighet skulle kunna få någon sysselsättning på sina lediga stunder i en uppåtsträfvande handelsstad som vår.» Sören tänkte hela förmiddagen på häradshöfdingens ord; det blef allt mera klart för honom att han öfverskattade den ekonomiska risken vid att gifta sig, och det var ju i sjelfva verket sant, att han hade åtskillig tid öfrig från kontorsgöromålen. Han skulle äta middag hos principalen, der äfven hans fästmö var. På det hela taget möttes de unga nästan lika ofta hos häradshöfdingens som i Maries hem. Ty den egendomliga färdighet fru Möller — Maries mor — hade förvärfvat sig att gifva alla samtal en religiös riktning, var icke synnerligen tilldragande för de unga. Vid bordet talades det om ett litet trefligt hus, som fru Olsen hade upptäckt; »ett riktigt fogelbo för ett nygift par», som hon uttryckte sig. Sören gjorde sig i förbigående underrättad om priset och tyckte det vara ganska billigt i förhållande till fruns beskrifning. Att fru Olsen så gerna ville se detta äktenskap påskyndadt, berodde för det första derpå att hon — som antydt är — ville ha något att