afsjöngs vid bordet, och Louise tog sig bäst ut af alla brudtärnorna. De nygifta flyttade in i det af fru Olsen upptäckta fogelboet för att börja denna halft medvetna tillvaro af festlig lycksalighet, som engelsmännen kalla »honingsmånaden», derför att den är för söt, tyskarne »Flitterwochen», derför att glansen försvinner så fort, och vi norrmän »Hvedebrødsdagene», derför att vi veta, att det kommer husmanskost efter. Men i Sörens hus räckte hvetebrödsdagarne länge, och då Vår Herre gaf dem en liten engel med gula lockar, var deras lycka så stor, som vi öfver hufvud taget kunna begära i denna sorgliga verld. Hvad inkomsterna beträffar, så räckte de någorlunda till, ehuru Sören tyvärr ej hade lyckats sätta bo utan skuld; men med tiden skulle den saken nog klarera sig. — — Ja, med tiden! Åren gingo, och hvarje år skänkte Vår Herre Sören en liten engel med gula lockar. Efter sex års äktenskap hade han alltså precist fem barn. Den lilla stillsamma staden var oförändrad, Sören innehade fortfarande samma befattning, häradshöfdingens voro sig lika; men Sören sjelf kunde ingen känna igen. Det finnes sorger och tunga slag af ödet, om hvilka det säges att de kunna göra en mans hår grått på en natt. Sådana skickelser hade ej kommit på Sörens lott. Hvad som hade gifvit