Fru Olsen var ett modigt fruntimmer, och likväl klappade hennes hjerta hårdt, då hon begaf sig på väg till enkefru Möller. Det är en kinkig sak att bedja en mor om lof att få hålla dotterns bröllop. Men hon kunde ha besparat sig sin oro. Ty fru Möller skydde alla slags ansträngningar nästan lika mycket som hon skydde synden i alla former, och derför kände hon en stor lättnad vid fru Olsens förslag, som framstäldes med en för denna dam ovanlig grannlagenhet. Det var emellertid icke fru Möllers sätt att visa någon lätt eller förnöjd stämning. Då allt ju i sjelfva verket var ett »kors» på ett eller annat sätt, lät hon det äfven nu skina igenom, att hennes tålamod var i stånd att bära hvilken pröfning som helst. Fru Olsen återvände strålande från denna visit. Hon hade gått miste om halfva nöjet af detta giftermål, om hon ej fått hålla bröllopet, ty att hålla bröllop var fru Olsens specialitet. Hon lade då bort sin sparsamhet, och den tillfredsställelse, hon kände öfver att få använda hela sin arbetskraft, gjorde henne riktigt älskvärd. Dessutom var embetet inbringande, och Olsens hade alltid egt en liten förmögenhet, som det emellertid aldrig talades om. Så firades alltså bröllopet, och ett präktigt bröllop var det. Fröken Ludvigsen hade skrifvit ett orimmadt poem om den sanna kärleken, som