Så hade det gått med detta äktenskap, och så sträfvade sig detta äkta par framåt. De drogo begge samma tunga lass; men drogo de tillsammans? — Det är sorgligt men sant: när krubban är tom, bitas hästarne. Det var stor chokoladbjudning hos fröknarna Ludvigsen — idel ogifta. »Ty de gifta fruntimren äro så prosaiska,» sade den äldre fröken Ludvigsen. »Hu ja!» utropade Louise. Stämningen var liflig, som den brukar vara i sådant sällskap och vid sådana tillfällen; och medan samtalet for staden omkring, gjorde det också en påhelsning hos Sören. Alla voro öfver ens om, att det var ett högst olyckligt äktenskap och ett sorgligt hus; några hyste medlidande, andra tadlade. Då tog den äldre fröken Ludvigsen ordet med en viss högtidlighet: »Jag skall säga er hvad felet är vid detta äktenskap, ty jag känner till saken i grund. Redan innan Marie blef gift, var det hos henne något beräknande, något lumpet prosaiskt, som är alldeles främmande för den sanna, den äkta, den riktiga kärleken. Detta har sedan utvecklat sig och hämnar sig nu grymt på dem begge. Ty visserligen ha de inte mycket att lefva af, men hvad skulle det betyda för två, som verkligen älska hvarandra? Det är ju inte på rikedomen lyckan beror. Är det inte snarare just i det fattiga hemmet som kärleken skönast