tänkte hon med ett slags trots: »Jag undrar hvem som har det tyngsta arbetet af oss två?» I ett afseende var hon lyckligare än sin man: Hon hade ingen aning om filosofi, och när hon kunde stjäla sig till ett litet stilla ögonblick för att fördjupa sig i sig sjelf, gick hon på helt andra vägar än den stackars filosofen. Hon hade inga silfverpjeser att putsa, inga guldnipper, som hon kunde taga fram och pryda sig med. Men i hjertats innersta vrå gömde hon alla minnena från det första året af hennes äktenskap, från detta sagolika jubelår. Och hon putsade dem, dessa minnen, hon höll dem så blanka, att de lyste klarare för hvarje år som gick. Men när den trötta och af grämelse nedtryckta husmodern i största hemlighet prydde sig med dessa härligheter, var det dock icke så, att de förmådde kasta någon glans öfver hennes nuvarande lif. Hon visste knapt af något sammanhang mellan den guldlockige engeln med röda sidenband och den lille femårige gossen, som låg och gräfde der ute på den mörka gården. Dessa ögonblick ryckte henne ut ur allt sammanhang, det var som ett opierus. När det sedan ropades på henne någonstädes i huset eller ett af barnen skrikande fördes in från gatan med en stor skråma i pannan, gömde hon i hast sina skatter, och med sitt vanliga uttryck af hopplös trötthet lät hon sig åter gripas af sina otaliga pligter och bekymmer.