Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifliga pratet från damerna, som enligt norskt
bruk spisade i de angränsande rummen.
Ändtligen nådde äfven tystnaden dem, de
trängde sig tillsammans i dörren för att höra.
Endast värdinnan höll sig tillbaka, i det hon
sände sin man en bekymrad blick. »Ack, Herre
Gud!» suckade hon halfhögt, »nu går det visst
på tok för honom. Han har ju hållit alla sina
tal — hvad är det nu han vill?»
Och det började heller icke bra. Talaren
stammade, harklade och förvirrade sig mellan
de allmänna talfraserna: »Jag vill icke underlåta
att — hm —- det är mig ett behof att uttala,
att — att — det vill säga, jag ville bedja mina
herrar vara mig behjelpliga med att —»
Mina herrar sutto och stirrade ned i glaset,
färdiga att tömma det vid minsta antydning til
en konklusion. Men det kom ingen sådan.
Men talaren kom deremot på trafven.
Ty någonting låg honom verkligen på hjertat.
Glädjen och stoltheten öfver sonen, som hade
kommit hem frisk och sund efter en respektabel
examen, amtmannens smickrande tal, maten,
vinet, den festliga stämningen — men ändå först
och sist hans oskrymtade glädje öfver den först-
födde lade honom orden i munnen. Och då
han först kommit öfver de fatala inlednings-
fraserna, gick det allt mer och mer flytande.
Det var en skål för ungdomen. Talaren
uppehöll sig vid ansvaret mot barnen, vid de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
