många sorger, men äfven de många fröjder för- äldrarne ha af dem. Han måste ibland tala fort för att ej bli rörd; ty han kände hvad han sade. Och då han sedan kom till de fullvuxna barnen, då han tänkte sig den käre sonen som bolagsman i affären, barnbarn o. s. v., fingo hans ord en flägt af vältalighet, som förvånade alla åhörarne; och det var hjertligt bifall, som hel- sade afslutningen: »Ty, mina herrar, det är i dessa barn vi liksom fortsätta vår tillvaro. Vi lemna dem i arf icke allenast vårt namn, utan äfven vårt arbete. Och vi lemna dem detta i arf, icke för att de lättjefullt skola njuta dess frukter, utan för att de skola fortsätta det, utvidga det, ja — göra det bättre än deras fäder förmådde. Ty det är vårt hopp, att den unga generationen skall tillegna sig frukterna af tidens arbete, be- frias från många af de fördomar, som ha för- mörkat förgångna tider och till en del nutiden, och vi vilja önska — i det vi dricka ungdomens skål — att den; ständigt gående framåt, måtte blifva sina fäder värdig, ja — låt oss säga det rent ut — växa dem öfver hufvudet. Och blott då vi veta att vi lemna samtidens arbete i kraftigare händer, kunna vi lugnt motse den tid, då vi skola lemna vår dagsgerning, och då kunna vi trygt hoppas på en ljus och ärofull framtid för vårt kära fädernesland. Skål för ungdomen!»