ämnar komma och säga, att din far står och pratar bredvid munnen?» »Det har jag inte sagt; jag menar bara att du tar miste —» »Orden kan det vara detsamma med, men det var meningen,» sade grosshandlaren, som började bli ond. Ty han hörde en herre säga till sin granne: »Det skulle ha varit i min fars tid!» Nu tog det ena ordet det andra, och situa- tionen blef ytterst pinsam. Frun, som alltid med ett öra lyssnade på herrarnes samtal, eftersom hon kände till sin mans häftighet, kom genast till dörren: »Hvad är det, adjunkt Hansen?» »Åh, er son har förgått sig litet,» svarade denne. »Mot sin egen far! Herre Gud, han måtte ha druckit för mycket. Käre Hansen, försök att få ut honom.» Adjunkten, som var mera välvillig än diplo- matisk och som dessutom — hvilket är sällsyn- tare än man tror med en gammal lärare — var afhållen af sina förra lärjungar, gick och tog utan vidare omständigheter studenten under armen: »Kom, så ska’ vi båda ta oss en prome- nad i trädgården.» Den unge mannen vände sig häftigt, men då han såg, att det var den gamle läraren och då han på samma gång fick en bedjande, be-