Det var regnväder i Paris. Hela dagen hade varit dimmig och råkall, men fram på eftermid- dagen hade det börjat regna. Det var ej ösregn, vattnet föll ej från skyarne i ordentliga droppar, sjelfva molnen hade liksom lagt sig ned i Paris’ gator och förvandlade sig der långsamt till vatten. Huru man än sökte skydda sig, blef man våt öfverallt. Fuktigheten smög sig in bak i nacken, lade sig som en våt serviett om knäna, trängde in i stöflarne och långt uppåt benkläderna. Några sanguiniska damer stodo högt upp- skörtade i portgångarne och väntade att det skulle hålla uppe, andra väntade timtals vid omnibus- stationerna. Men de flesta män stretade i väg under sina paraplyer; endast få hade varit nog förståndiga att uppgifva alla försök, de hade slagit upp kragen, stuckit paraplyn under armen och händerna i fickan. Ehuru det var tidigt på hösten, var det redan halfmörkt klockan fem. En enstaka gaslåga tändes i de smalaste gatorna och en och annan butik gjorde ett försök att med sin strålande be- lysning tränga igenom den tjocka, våta luften. Menniskorna vimlade som vanligt på gatorna, trängde ned hvarandra från trottoaren och för- derfvade hvarandras paraplyer. Alla droskor voro upptagna; då de rullade förbi, stänkte de ned fotgängarne så mycket de kunde, medan as- falten blänkte i den svaga belysningen med ett grötigt öfverdrag af smuts.