Sedan tänkte han på Alphonse. Han kände honom tillräckligt för att veta, att när den fine, rene Alphonse var så djupt sjunken, måtte han ha kommit ut på en udde af lifvet, färdig att störta sig ut derifrån, innan skammen hann nå honom. Vid denna tanke for Charles upp. Det fick ej ske. Alphonse skulle ej få tid till att skjuta sig en kula för pannan och dölja sin skam i den blandning af medlidande och hemlighetsfull fasa, som följer sjelfmördaren. Då fick han ju ingen revanche, då var det ju för intet som han gått och närt sitt hat, tills han sjelf blifvit en dålig menniska. Hade han för alltid mist sin vän, så skulle han åtminstone blotta sin fiende, och alla skulle få se hvilken eländig, föraktlig karl han var, denne förtrollande Alphonse. Han såg på sitt ur; klockan var half fem. Charles visste i hvilket café han kunde träffa Alphonse vid denna tid; han stoppade på sig vexeln och knäpte ihop sin rock. Men på vägen skulle han gå in på en polis- byrå, öfverlemna vexeln till en civil konstapel och sedan skulle denne vid ett tecken från Charles plötsligt träda fram midt i caféet, der Alphonse alltid var omgifven af sina vänner och beundrare, och säga högt och tydligt, så att alla kunde höra det: »Monsieur Alphonse! Ni är anklagad för förfalskning.» ***