märke till huru Alphonse vardt blekare för hvarje dag, hade halft på skämt, halft bekymrad före- brått honom hans lättsinniga lif. Alphonse svarade med ett matt skämt och bad om en absint. Hvad hon hatade dessa lätta damer från baletten och operan, som lockade monsieur Al- phonse att tillbringa natt efter natt vid spelbordet eller ändlösa soupéer. Så klen han sett ut under de sista veckorna! Han hade blifvit alldeles mager, och de stora milda ögonen hade fått en hvass, orolig blick. Hvad ville hon ej gifva för att kunna draga honom ut ur detta lif, som förstörde honom! Hon såg sig i spegeln midt emot och tyckte, att hon var tillräckligt vacker. Då och då gick dörren upp och en ny gäst kom in, stampade med fötterna och slog ihop den våta paraplyn. Alla bugade sig för madame Virginie, och nästan alla sade: »Sådant gement väder!» Då Charles inträdde, hälsade han knapp- händigt och slog sig ned borta vid kaminen. Alphonses ögon hade verkligen blifvit oro- liga; han såg mot dörren hvarje gång någon kom, och då Charles visade sig, gick det en ryckning öfver hans ansigte, och han stötte bom. »Monsieur Alphonse är inte säker på handen i dag,» sade en åskådare. Strax derefter inträdde en främmande herre. Charles såg upp från sin tidning och böjde lätt