Betty! Hvilket älskligt namn och hvad det passade bra till hennes älskliga väsen! Den lycklige älskaren tänkte sig redan huru ljufligt det skulle bli, när han kom hem från sitt arbete vid middagstiden och fick ropa ut i köket: »Betty! Är maten färdig?» I det samma kom kaptenen in igen med sin dotter. Hon gick rakt fram till kusin Hans, tog honom i hand och önskade honom välkommen. »Men,» tillade hon, »ni får verkligen ursäkta mig att jag genast lemnar er igen, ty jag står midt i en äggröra, och det är inte att leka med, skall ni tro.» Dermed försvann hon igen; kaptenen drog sig också tillbaka för att ajustera sig litet, och kusin Hans var åter ensam. Hela sammanträffandet hade ej räckt många sekunder, och ändå tyckte kusin Hans, att han under dessa ögonblick störtat från afsats till af- sats många famnar ned i ett djupt svart hål. Han höll sig fast med bägge händerna i en gam- mal högryggad länstol; han hvarken hörde, såg eller tänkte, men halft mekaniskt upprepade han för sig sjelf: »Det var inte hon! — Det var inte hon!» Nej, det var icke »hon». Den dam, han nyss hade sett och som alltså måste vara den verkliga fröken Schrappe, hade alldeles icke något blondt, friseradt hår ned öfver pannan. Hon hade tvärtom mörkt hår, struket slätt åt bägge