tio, stretade han sig igenom en af de längsta halftimmar han hade upplefvat. Kaptenen blef sömnig, fröken Betty svarade kort och kallt; Hans måste sjelf sörja för konversationen — trött, förargad, olycklig och kär som han var. Ändtligen pekade uret nästan på half tio; han steg upp, i det han sade, att han brukade gå tidigt till sängs på grund af att han läste bäst, när han steg upp klockan sex. »Åh,» sade kaptenen, »kallar ni det att gå tidigt till sängs? Jag lägger mig klockan nio hvar dag, jag.» O, misstag på misstag! Hans sade god natt i största hast och rusade utför trappan. Kaptenen följde honom ut med ljus och ropade vänligt efter honom: »God natt! Väl- kommen igen!» »Tack!» ropade Hans nerifrån, men inom sig svor han på, att dit skulle han aldrig mera sätta sin fot. — Då gubben kom in i salongen igen, såg han att dottern höll på att slå upp fönstren. »Hvad skall det betyda?» frågade kaptenen. »Jag vädrar ut honom!» svarade fröken Betty. »Nå nå, Betty, nu är du för elak. Men jag måste verkligen tillstå, att den unge herrn för- lorade litet vid närmare bekantskap. Jag förstår mig inte på ungdomen nu för tiden.» Dermed gick kaptenen in i sin sängkammare, efter att ha gifvit dottern den vanliga aftonför- maningen: »Sitt nu inte för länge uppe.»