Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bönen - II. Se han beder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
kommer en tid, då det kanske slutar att bedja och
tyckes glömma sina böner. Men en dag vaknar
behovet att bedja, trängande och ångestfullt. Det blir
suckar, framstammade ord, klagorop. När hjärtat
fått frid och i bönen inkommer tacksägelse, lämnas
ännu så gärna alla gamla böner. Det är gott och en
naturlig yttring av frigörelse att få bedja med egna
ord. Inga formulär, egna, fria böner! Mycket,
ande-ligt folk kommer ej längre. Men efter
hänryckningens tid inställer sig prövningen. Bönen är icke
längre en entusiastisk utgjutelse. Det gäller för
henne att bliva en normal livsfunktion. Då vill
bönelivet slappas. De många sköna, starka, brusande
orden inställa sig ej. Och komma de på läpparna,
så är det mer av vana än av hjärteingivelse. De
taga sig helt underligt ut. Den uppriktige måste icke
utan ängslan spörja sig själv mången gång: »Varför
är min bön så tom?» Vem har icke vid gemensamt
bedjande i församlingen någon gång tröttats, ja,
plågats av sådana fria böner, som stapla orden på
varandra och jaga efter ingivelse, utan att hjärtat giver
det ena eller det andra? Vem har icke i sådana
stunder hungrat och törstat efter Herrens bön eller någon
känd psalmvers, i vilken det bedjande sinnet kan
gjuta ut sina flöden av tack och åkallan?
Ty för det normala, icke fördomsfullt förkrympta,
bönelivet kommer, under erfarenheten av, huru de
egna orden tryta och huru den egna känslan hotar att
slappas eller förkonstlas, den stund, då ett gammalt
böneord giver sig självt. De gamla bönerna av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
